Trots att Margareta Kullingsjö hade benskörhet i släkten var det ingen läkare som reagerade när hon 1993 halkade på en isfläck och bröt handleden, knappt 50 år gammal.
– Hade jag fått diagnos och behandling redan då vid första frakturen, hade jag förmodligen sluppit den andra frakturen elva år senare, berättar Margareta. Kanske hade jag också sluppit en del ryggont under de här åren.

 

Om det är någon som numera vet hur viktigt det är att ta hand om sitt skelett så är det Margareta Kullingsjö från Alingsås. Varje dag går hon långa, benstärkande promenader med hunden Skorpis och hon får också behandling mot benskörhet sedan några år tillbaka.

 

– Enligt den senaste mätningen har jag fått ett starkare skelett och jag har till och med ramlat utan att bryta mig, berättar Margareta.

Ingen tänkte på skelettet

Margareta lever idag ett aktivt liv med barnbarn, vattengympa och korsordsgrupper. Annat var det 1988, då hon som undersköterska råkade skada ryggen i samband med att hon lyfte en patient. Skadan på ryggraden visade sig bli en smärtsam och långdragen historia.

 

– Ryggskadan har egentligen inget med benskörhet att göra men på den tiden rekommenderade man vila och värktabletter. Varken jag eller min läkare hade en tanke på vad vilan gjorde med mitt skelett. Jag misstänker att det var då jag började utveckla benskörhet, berättar Margareta som idag vet hur viktigt det är att låta skelettet jobba för att bibehålla styrkan.

Två frakturer och tre centimeter kortare

Numera remitteras patienter vidare för bentäthetsmätning i något större utsträckning än på 90-talet.

 

När Margareta fick sin första fraktur 1993, inte ens fyllda 50 år, gjordes tyvärr ingen bentäthetsmätning.

 

– Hade de upptäckt att jag var benskör redan då hade jag förmodligen fått behandling för länge sedan och sluppit bryta handleden en andra gång, säger Margareta.

 

Dessutom drabbades hon av något som kändes som mindre ryggskott. Förmodligen små kotkompressioner, vilket är vanligt vid benskörhet. Hon krympte också 3 centimeter på längden.

 

– Trots att både mamma och mina mostrar var bensköra tänkte jag inte på att det kunde vara ärftligt, minns Margareta. Det var inte förrän 2004, när jag fi ck min andra fraktur på handleden, som jag själv funderade på om jag
var benskör.

 

Margareta skickades på bentäthetsmätning och efter diagnosen började hon att behandlas mot benskörhet. Hon får idag en sorts bisfosfonat, som är en typ av benskörhetsläkemedel samt Kalcipos-D, för att undvika brist på kalcium och D-vitamin.

 

– Jag fick också gå i något som kallades Osteoporosskolan, där sköterskor, dietister och läkare med fl era berättade om benskörhet och vad man ska tänka på, det var helt suveränt. Något som alla borde veta om, berättar Margareta
som numera har fått ett starkare skelett och sällan har ”ryggskottsont” i ryggen.

Barnen måste ta hand om skelettet

– Jag önskar att jag som ung hade fått veta hur viktigt det är med ”hoppiskutt” för skelettet. Det är när man är ung som skelettet byggs upp. I dag lär man barnen att tänka på miljö och att handla ekologiskt men man lär dem inte att ta hand om skelettet, säger Margareta. Barnen måste ha sin skolgymnastik och
självklart ska man inte ta bort mjölken från skollunchen.

 

Själv lever hon som hon lär och ser till att få i sig tillräckligt med kalcium och D-vitamin varje dag. Men den största hälsoinvesteringen är nog Skorpis, hennes hund och promenadsällskap sedan fyra år tillbaka.

 

– Vi går inte så fort men ibland är vi ute i flera timmar, avslutar Margareta, som på kuppen blivit både starkare och piggare.

 

Det är uppenbarligen aldrig för sent att börja ta hand om sitt skelett!